Verksamhet
i Sverige

- Amadeus
- Dubbelstötarna
- Den dubbla rollen
Skandinavien

Just nu

CV
- English
  version
Kontakta

Christina Lindqvist

 

----

Just nu

Frej gjorde en 3-dagarsturné i vackra Västmanland.



Under parollen ”Svensk och finne, fransk i sinne” föreläste Frej Lindqvist på Fagersta bibliotek tisdagen den 6 september. Han bjöd på sig själv och berättade om sin livsresa. Ordet ”mellanförskap” blev central under föreläsningen och handlar om skillnaden mellan Sverige och Finland och hur Frej fått anstränga sig för att anpassa sig till förhållningsätt både i Sverige och Finland. Frej hann också berätta om sina år i Frankrike och kunde på ett mästerlig sätt koppla ihop hur det var att komma till Sverige under andra världskriget och senare göra bekantskap med Frankrike. Föreläsningen blev ett äventyr där vi förflyttades mellan nutid och tillbaka till 1809 då Sverige förlorade Finland till Ryssland.

Teemu Sulin
Finsk samordnnare

_____________________________________

Välkommen till Bibliotekets dag i Danderyd den 23 april 2016.



Med skrattet som väg till människans inre.

Frej Lindqvist i Luleå 2015
Fotograf: Per Lundström/Norrbottens-Kuriren.

Dramatikern Frej Lindqvist är tillbaka i Luleå. I egenskap av gästlärare har han undervisat Luleås teaterelever i klassisk komedi. I dag redovisas arbetet inför publik med en öppen lektion i form av en föreställning.


Skådespelaren, dramatikern och regissören Frej Lindqvist har under några veckor återvänt till sin barndoms Luleå för att undervisa Teaterhögskolans avgångselever i fars. De senaste tio åren har han periodvis jobbat som gästlärare i Luleå, med fokus på den klassiska formteatern. I år har han tillsammans med eleverna arbetat med klassisk komedi av Georges Feydeau och Molière, vilket nu redovisas i en för allmänheten öppen lektionsföreställning.

– Klassisk formteater som Feydeau och Moliére innehåller själva essensen av teater. Shakespeare och liknande är väldigt känslosamt, men detta kräver mer teknik, säger han.

Han förklarar att den föreställning man nu sätter upp är en scenisk sammanslagning av två klassiska pjäser, På pottan av Feydeau och Tartuffe av Molière.

– Det blir en blandning av den stränga formen hos Feydeau parat med Molières djupa människoskildring.

Trots att pjäserna har lång tid på nacken tycker Frej Lindqvist att de äger ett stort värde av att spelas än i dag, och betonar lusten och skrattet som en viktig faktor för insikt.

– Lustmomentet är så starkt i den här formen av teater. Skrattet kan vara den rakaste vägen till en sanning. Jag tycker det är roligt när publiken garvar samtidigt som de får en djupare insikt, säger han.

Med erfarenhet av såväl skådespeleri, manusförfattande samt regi har Frej Lindqvist erfarenhet av många olika nivåer inom teatern. Han beskriver elevernas möte med den klassiska farsen som krävande men givande.

– När eleverna kommer hit och är mogna för formteater uppskattar de det väldigt mycket. Jag pratar mycket med dem om publikreaktioner, varför folk skrattar och varför de inte skrattar. Det krävs hårt jobb för att göra detta bra, säger han.

Med sina bundna versmått och med rötter flera hundra år tillbaka i teater-historien kan formteatern av vissa upplevas som utdaterad, men Frej Lindqvist påpekar att den är ett kulturellt arv som bör läras ut.

– Ibland känner jag mig lite stenålder, men det är detta som är mitt arv, något jag tycker måste föras vidare.

– Mycket av min syn på humaniora baseras på att man har historisk kunskap, något unga i dag inte har på samma sätt. Sedan jag upptäckte det har jag försökt lära ut denna kunskap, och eleverna tar emot den med öppna armar. Jag försöker sätta historielösheten i perspektiv genom att tillföra historia, säger han.

Studenten Rita Hjelm tycker att veckorna med Frej Lindqvist varit inspirerande.

– Det är kul att få verktyg för att spela fars, att förstå hur pjäser hittar formen i manuset. Man lär sig hur man ska dramatisera en text, säger hon.

– Det har varit kul att jobba med Frej, han är verkligen bäst på fars. Han är inspirerande.

Arbetet tillsammans med eleverna har pågått under fyra veckor och Frej Lindqvist tycker att det är roligt att vara tillbaka. Samtidigt ser han utmaningarna i och med snäva resurser för kulturen och utbildningen i Luleå.

– Det är en utmaning att jobba här uppe, just för att resurserna är små. Det känns som att man gör ett pionjärarbete varje gång. Skådespelarprogrammen naggas i kanterna i dag, framåtrörelsen finns inte på samma sätt som förut, säger han.

Han påpekar nödvändigheten i en diskussion kring skådespelarutbildningens konstnärliga fokus för att skapa en bra utbildning för eleverna.

– Det behövs en diskussion kring de konstnärliga förutsättningarna för skådespelarutbildningen. Det krävs för att man ska kunna åstadkomma kvalitet, och i slutet är det kvalitet det handlar om, säger han.

Den öppna föreställningen hålls på Teaterhögskolan klockan 13 i dag.
 
Simon Olofsson

Läs hela artikeln på www.kuriren.nu

_________________________________________________

Debatt: "Scenskolan i Luleå behöver kontinuitet"

2015-06-02 Norrbottens Kuriren


Fotograf: Andreas Wälitalo/Norrbottens-Kuriren.

Honnörsorden har växlat i det svenska teaterlandskapet från 1960-talet, från solidaritet till personligt självförverkligande.

Idag tycks det heta flexibilitet.

Målbild är ett ofta använt ord som naturligtvis också borde gälla utbildningen till skådespelare. Den finns förstås formulerad i teoretiska termer, men hotas i Luleå av en verklighet som består av krympande ekonomi, speciella anställningsförhållanden och beroendet av nästan enbart gästlärare.

Teaterhögskolans anknytning till Universitetet har genom åren inte varit problemfri och förmodligen lagt hinder för en konstruktiv och ansvarstagande diskussion om elevernas utbildning.

Om man som teaterelev vill lära sig hur man skall få folk att skratta studerar man något som i akademiska termer kallas ” scenisk förhöjning”. Det betyder att man skall ha tillägnat sig ”kunskaper/erfarenheter av vad som krävs i precision, uttryck och rumslig medvetenhet”.

Under 2000-talet har jag varit regelbunden gäst på Teaterhögskolan i Luleå. Jag har haft privilegiet, nöjet och utmaningen att göra elevernas slutblock, innan de skall möta den verklighet som ganska brutalt kan ställa deras kunskaper på oanade prov.

Att slutblocket innehåller fars och komedi är medvetet såtillvida att det tillhör det svåraste en skådespelare skall lära sig behärska.

Det kan ibland ta nästan ett helt liv….

Undervisningen utgår från begreppet ”Formteater” där eleven skall ”fördjupa sin förmåga att skapa frihet inom begränsningen.” Begränsningen kan läsas som FORMEN. Formen är till exempel den strängt matematiska som fransmannen Feydeau tillämpar när han sätter på skådespelaren en imaginär, verbal korsett som till en början håller denne i schack och skapar en blandning av vanmakt och misstro därför att skådespelaren inte som vanligt kan utgå från rollen utan måste utgå från formen som skall ge rollen. Det är mycket osvenskt och långt från det vi ibland anser oss vara världsmästare i, nämligen psykologisk realism. När de blivande skådespelarna slutligen fått på sig korsetten och en dag plötsligt börjar höra musiken i och under texten blir de plötsligt höga av den frihet och glädje som nu frigörs i rollen. Den kommer till dem som en sorts soluppgång..

Formteatern, som till exempel hos den franske klassikern Molière kan inte spelas enbart psykologiskt realistiskt. Molière är ett franskt barn till den italienska commedia del-arten, hans text är ett partitur där det alexandrinska versmåttet ger texten den sceniska förhöjning som ämnet kräver.

(Mästerverket i den vägen är väl fortfarande Gerard Depardius tolkning av Cyrano de Bergerac på film för några år sen.)

Men till saken: Om inte musikaliteten och lekfullheten går hand i hand med det psykologiska djupet hos rollerna i t.ex. mästerverket Tartuffe uppstår inte det skratt som är det bästa: det skratt som så att säga i förbifarten leder till insikt om människan och hennes villkor och hjälper att hålla publiken fången.

En fråga jag ställt mig under min 10-åriga resa med eleverna och med mina snart 60 år vid teatern handlar idag inte om flexibilitet utan dess motsats: kontinuitet. Eleverna och jag delar samma tillvaro men står åldersmässigt i var sin ända av den. Jag vägrar fortfarande att släppa in den ångest som knackar på min dörr när jag upptäcker den öken av historielöshet och förlorade referensramar bakåt i tiden som finns mellan oss. Den gör att vi egentligen inte riktigt kan tala samma språk, och ändå gör vi det i kraft av vår kärlek till teatern. Jag får en tår i ögat när jag ser hur de unga i kraft av sin lust och disciplin plötsligt befrias av alexandrinerna i texten, utan att äga några djupare insikter i språket. De känner plötsligt sensualismen i det svenska språket när det till förs oväntad energi och för en stund väcks till liv igen.

Den fragmentariska kunskapen om olika element i en skådespelares utbildning verkar idag inta den centrala positionen och fyller deras schema under de korta tre år de har på sig att bli skådespelare. Den kontinuitet som krävs för att en skådespelare småningom skall kunna smälta och skapa en syntes av all sin kunskap måste inte bara in i huvudet, den skall också ner i kroppen. Det kan ta många år, men om inte ett visst lugn skapats från början kommer det aldrig att ske. Kontinuitet står för ett nödvändigt inre lugn.

Den fragmentariska sättet att bilda sig får man via Google, men den bildning som sätter sig i kroppen och kan ge den en nödvändig humanistisk substans har vi inte längre tid eller råd med. Skall vi överhuvudtaget bry oss om att vi ännu har kunskaper om t.ex teaterspråket och vilka traditioner det är baserat på? Vad gör man med en rik tradition i formteater när skådespelaren en dag kommer att tappa förmågan att läsa noterna i den och ger efter för det hysteriska kravet på att förverkliga sig själv? Och synas till varje pris som så ofta blir fallet idag? Kravet att leva helt i ögonblicket och ständigt göra sig synlig grundläggs uppenbarligen idag redan i småskolan och lägger krokben för den hängivenhet och eftertänksamhet som borde få vara den blivande skådespelarens ständige följeslagare och bli hans slav på den framtida triumfvagnen.

Den idealiska scenskolan verkar ha funnits utanför Paris på 1960-talet. Den franske teatermannen Roger Planchon skapade en scenskola på sin teater i Vincennes, där eleverna fick studera in pjäsen om Jeanne d’Arc samtidigt som han gjorde den på scenen. De kunde under arbetets gång studera skådespelarnas rollarbete i det de själva höll på med. Det var ett kollektivt mästare-lärlingförhållande som jag tror att vi idag borde slå vakt om.

Mästare-lärlingförhållandet kan i bästa fall motverka den fragmentarism som hotar. Det kan ge teaterutbildningen ytterligare en dimension. Den som inte direkt finns angiven i undervisningsplanen, den som handlar om den inre målbilden, alltså yrkets etik och moral, de oskrivna lagarna och vikten av att kunna dra de positiva kosekvenserna av eventuella fiaskon som i ögonblicket kan upplevas som katastrofala men på lång sikt kan vara guld värda.

Mästare-lärlingförhållandet skapar i bästa fall den helt naturliga dukänsla som måste finnas mellan generationerna för att också den tysta kunskapen skall kunna göra sin röst hörd.
 
Frej Lindqvist

_________________________________________________

Boken handlar om våra år i Frankrike; om språkproblem, möten med grannar, personligheter, händelser som berört oss mycket. Vi hoppas att läsaren skall uppskatta vår gestaltning av livet med alla dess inslag av humor och allvar.
Kontakta gärna mig om du är intresserad av boken, frejsan@me.com

BROfästet nr 1/2012
Frej Lindqvist rakade huvudet när hustrun Christina tappade sitt hår.

BROfästet, Bröstcancerföreningarnas Riksorganisations tidning.
Se bro.org.se