----
|
|
Frej
gjorde en 3-dagarsturné i vackra
Västmanland.

Under parollen ”Svensk och finne,
fransk i sinne” föreläste Frej
Lindqvist på Fagersta bibliotek tisdagen den 6 september. Han bjöd på
sig själv och berättade om sin livsresa. Ordet ”mellanförskap” blev
central under föreläsningen och handlar om skillnaden mellan Sverige
och Finland och hur Frej fått anstränga sig för att anpassa sig till
förhållningsätt både i Sverige och Finland. Frej hann också berätta om
sina år i Frankrike och kunde på ett mästerlig sätt koppla ihop hur det
var att komma till Sverige under andra världskriget och senare göra
bekantskap med Frankrike. Föreläsningen blev ett äventyr där vi
förflyttades mellan nutid och tillbaka till 1809 då Sverige förlorade
Finland till Ryssland.
Teemu Sulin
Finsk samordnnare
_____________________________________
Välkommen till
Bibliotekets dag i
Danderyd den 23 april 2016.

|
Med skrattet som väg till människans inre.

Fotograf: Per
Lundström/Norrbottens-Kuriren.
Dramatikern Frej
Lindqvist är tillbaka i Luleå. I egenskap av
gästlärare har han undervisat Luleås teaterelever i klassisk komedi. I
dag redovisas arbetet inför publik med en öppen lektion i form av en
föreställning.
Skådespelaren, dramatikern och
regissören Frej Lindqvist har under några veckor återvänt till sin
barndoms Luleå för att undervisa Teaterhögskolans avgångselever i fars.
De senaste tio åren har han periodvis jobbat som gästlärare i Luleå,
med fokus på den klassiska formteatern. I år har han tillsammans med
eleverna arbetat med klassisk komedi av Georges Feydeau och Molière,
vilket nu redovisas i en för allmänheten öppen lektionsföreställning.
– Klassisk formteater som
Feydeau och Moliére innehåller själva essensen av teater. Shakespeare
och liknande är väldigt känslosamt, men detta kräver mer teknik, säger
han.
Han förklarar att den föreställning man nu sätter upp är en scenisk
sammanslagning av två klassiska pjäser, På pottan av Feydeau och
Tartuffe av Molière.
– Det blir en blandning av den stränga formen hos Feydeau parat med
Molières djupa människoskildring.
Trots att pjäserna har lång tid på nacken tycker Frej Lindqvist att de
äger ett stort värde av att spelas än i dag, och betonar lusten och
skrattet som en viktig faktor för insikt.
– Lustmomentet är så starkt i den här formen av teater. Skrattet kan
vara den rakaste vägen till en sanning. Jag tycker det är roligt när
publiken garvar samtidigt som de får en djupare insikt, säger han.
Med erfarenhet av såväl skådespeleri, manusförfattande samt regi har
Frej Lindqvist erfarenhet av många olika nivåer inom teatern. Han
beskriver elevernas möte med den klassiska farsen som krävande men
givande.
– När eleverna kommer hit och är mogna för formteater uppskattar de det
väldigt mycket. Jag pratar mycket med dem om publikreaktioner, varför
folk skrattar och varför de inte skrattar. Det krävs hårt jobb för att
göra detta bra, säger han.
Med sina bundna versmått och med rötter flera hundra år tillbaka i
teater-historien kan formteatern av vissa upplevas som utdaterad, men
Frej Lindqvist påpekar att den är ett kulturellt arv som bör läras ut.
– Ibland känner jag mig lite stenålder, men det är detta som är mitt
arv, något jag tycker måste föras vidare.
– Mycket av min syn på humaniora baseras på att man har historisk
kunskap, något unga i dag inte har på samma sätt. Sedan jag upptäckte
det har jag försökt lära ut denna kunskap, och eleverna tar emot den
med öppna armar. Jag försöker sätta historielösheten i perspektiv genom
att tillföra historia, säger han.
Studenten Rita Hjelm tycker att veckorna med Frej Lindqvist varit
inspirerande.
– Det är kul att få verktyg för att spela fars, att förstå hur pjäser
hittar formen i manuset. Man lär sig hur man ska dramatisera en text,
säger hon.
– Det har varit kul att jobba med Frej, han är verkligen bäst på fars.
Han är inspirerande.
Arbetet tillsammans med eleverna har pågått under fyra veckor och Frej
Lindqvist tycker att det är roligt att vara tillbaka. Samtidigt ser han
utmaningarna i och med snäva resurser för kulturen och utbildningen i
Luleå.
– Det är en utmaning att jobba här uppe, just för att resurserna är
små. Det känns som att man gör ett pionjärarbete varje gång.
Skådespelarprogrammen naggas i kanterna i dag, framåtrörelsen finns
inte på samma sätt som förut, säger han.
Han påpekar nödvändigheten i en diskussion kring
skådespelarutbildningens konstnärliga fokus för att skapa en bra
utbildning för eleverna.
– Det behövs en diskussion kring de konstnärliga förutsättningarna för
skådespelarutbildningen. Det krävs för att man ska kunna åstadkomma
kvalitet, och i slutet är det kvalitet det handlar om, säger han.
Den öppna föreställningen hålls på Teaterhögskolan klockan 13 i dag.
Simon Olofsson
Läs hela artikeln på www.kuriren.nu
|
_________________________________________________
|
Debatt:
"Scenskolan i Luleå behöver kontinuitet"
2015-06-02 Norrbottens
Kuriren

Fotograf: Andreas Wälitalo/Norrbottens-Kuriren.
Honnörsorden har växlat i det svenska teaterlandskapet från 1960-talet,
från solidaritet till personligt självförverkligande.
Idag tycks det heta flexibilitet.
Målbild är ett ofta använt ord som naturligtvis också borde gälla
utbildningen till skådespelare. Den finns förstås formulerad i
teoretiska termer, men hotas i Luleå av en verklighet som består av
krympande ekonomi, speciella anställningsförhållanden och beroendet av
nästan enbart gästlärare.
Teaterhögskolans anknytning till Universitetet har genom åren inte
varit problemfri och förmodligen lagt hinder för en konstruktiv och
ansvarstagande diskussion om elevernas utbildning.
Om man som teaterelev vill lära sig hur man skall få folk att skratta
studerar man något som i akademiska termer kallas ” scenisk
förhöjning”. Det betyder att man skall ha tillägnat sig
”kunskaper/erfarenheter av vad som krävs i precision, uttryck och
rumslig medvetenhet”.
Under 2000-talet har jag varit regelbunden gäst på Teaterhögskolan i
Luleå. Jag har haft privilegiet, nöjet och utmaningen att göra
elevernas slutblock, innan de skall möta den verklighet som ganska
brutalt kan ställa deras kunskaper på oanade prov.
Att slutblocket innehåller fars och komedi är medvetet såtillvida att
det tillhör det svåraste en skådespelare skall lära sig behärska.
Det kan ibland ta nästan ett helt liv….
Undervisningen utgår från begreppet ”Formteater” där eleven skall
”fördjupa sin förmåga att skapa frihet inom begränsningen.”
Begränsningen kan läsas som FORMEN. Formen är till exempel den strängt
matematiska som fransmannen Feydeau tillämpar när han sätter på
skådespelaren en imaginär, verbal korsett som till en början håller
denne i schack och skapar en blandning av vanmakt och misstro därför
att skådespelaren inte som vanligt kan utgå från rollen utan måste utgå
från formen som skall ge rollen. Det är mycket osvenskt och långt från
det vi ibland anser oss vara världsmästare i, nämligen psykologisk
realism. När de blivande skådespelarna slutligen fått på sig korsetten
och en dag plötsligt börjar höra musiken i och under texten blir de
plötsligt höga av den frihet och glädje som nu frigörs i rollen. Den
kommer till dem som en sorts soluppgång..
Formteatern, som till exempel hos den franske klassikern Molière kan
inte spelas enbart psykologiskt realistiskt. Molière är ett franskt
barn till den italienska commedia del-arten, hans text är ett partitur
där det alexandrinska versmåttet ger texten den sceniska förhöjning som
ämnet kräver.
(Mästerverket i den vägen är väl fortfarande Gerard Depardius tolkning
av Cyrano de Bergerac på film för några år sen.)
Men till saken: Om inte musikaliteten och lekfullheten går hand i hand
med det psykologiska djupet hos rollerna i t.ex. mästerverket Tartuffe
uppstår inte det skratt som är det bästa: det skratt som så att säga i
förbifarten leder till insikt om människan och hennes villkor och
hjälper att hålla publiken fången.
En fråga jag ställt mig under min 10-åriga resa med eleverna och med
mina snart 60 år vid teatern handlar idag inte om flexibilitet utan
dess motsats: kontinuitet. Eleverna och jag delar samma tillvaro men
står åldersmässigt i var sin ända av den. Jag vägrar fortfarande att
släppa in den ångest som knackar på min dörr när jag upptäcker den öken
av historielöshet och förlorade referensramar bakåt i tiden som finns
mellan oss. Den gör att vi egentligen inte riktigt kan tala samma
språk, och ändå gör vi det i kraft av vår kärlek till teatern. Jag får
en tår i ögat när jag ser hur de unga i kraft av sin lust och disciplin
plötsligt befrias av alexandrinerna i texten, utan att äga några
djupare insikter i språket. De känner plötsligt sensualismen i det
svenska språket när det till förs oväntad energi och för en stund väcks
till liv igen.
Den fragmentariska kunskapen om olika element i en skådespelares
utbildning verkar idag inta den centrala positionen och fyller deras
schema under de korta tre år de har på sig att bli skådespelare. Den
kontinuitet som krävs för att en skådespelare småningom skall kunna
smälta och skapa en syntes av all sin kunskap måste inte bara in i
huvudet, den skall också ner i kroppen. Det kan ta många år, men om
inte ett visst lugn skapats från början kommer det aldrig att ske.
Kontinuitet står för ett nödvändigt inre lugn.
Den fragmentariska sättet att bilda sig får man via Google, men den
bildning som sätter sig i kroppen och kan ge den en nödvändig
humanistisk substans har vi inte längre tid eller råd med. Skall vi
överhuvudtaget bry oss om att vi ännu har kunskaper om t.ex
teaterspråket och vilka traditioner det är baserat på? Vad gör man med
en rik tradition i formteater när skådespelaren en dag kommer att tappa
förmågan att läsa noterna i den och ger efter för det hysteriska kravet
på att förverkliga sig själv? Och synas till varje pris som så ofta
blir fallet idag? Kravet att leva helt i ögonblicket och ständigt göra
sig synlig grundläggs uppenbarligen idag redan i småskolan och lägger
krokben för den hängivenhet och eftertänksamhet som borde få vara den
blivande skådespelarens ständige följeslagare och bli hans slav på den
framtida triumfvagnen.
Den idealiska scenskolan verkar ha funnits utanför Paris på 1960-talet.
Den franske teatermannen Roger Planchon skapade en scenskola på sin
teater i Vincennes, där eleverna fick studera in pjäsen om Jeanne d’Arc
samtidigt som han gjorde den på scenen. De kunde under arbetets gång
studera skådespelarnas rollarbete i det de själva höll på med. Det var
ett kollektivt mästare-lärlingförhållande som jag tror att vi idag
borde slå vakt om.
Mästare-lärlingförhållandet kan i bästa fall motverka den fragmentarism
som hotar. Det kan ge teaterutbildningen ytterligare en dimension. Den
som inte direkt finns angiven i undervisningsplanen, den som handlar om
den inre målbilden, alltså yrkets etik och moral, de oskrivna lagarna
och vikten av att kunna dra de positiva kosekvenserna av eventuella
fiaskon som i ögonblicket kan upplevas som katastrofala men på lång
sikt kan vara guld värda.
Mästare-lärlingförhållandet skapar i bästa fall den helt naturliga
dukänsla som måste finnas mellan generationerna för att också den tysta
kunskapen skall kunna göra sin röst hörd.
Frej Lindqvist
|
_________________________________________________
 |
Boken
handlar om våra år i Frankrike; om språkproblem, möten med grannar,
personligheter, händelser som berört oss mycket. Vi hoppas att läsaren
skall uppskatta vår gestaltning av livet med alla dess inslag av humor
och allvar.
Kontakta gärna mig om du är intresserad av boken, frejsan@me.com |
BROfästet
nr 1/2012
Frej Lindqvist rakade huvudet när hustrun
Christina tappade sitt hår.
BROfästet,
Bröstcancerföreningarnas
Riksorganisations tidning.
Se bro.org.se
|
 |
|
|